Ja, då var det äntligen dags att åka till Egypten. Vi bokade våra biljetter redan i april och man har ju gått och längtat sen dess. Syrran och Robin anlände igår och mamma åkte hem på kvällen efter vår lilla kräftskiva.

Planet skulle gå 11:55 idag, vilket är skönt för då slipper man gå upp så himla tidigt. När vi skulle till Kanarieöarna med pappa och Millis var vi tvungna att gå upp klockan 04:30, vilket var mindre populärt. Men Davids syster (som så snällt kunde skjutsa oss till flygplatsen) skulle inte komma förrän klockan nio, vilket är helt lagom. Självklart vaknar jag ändå klockan halv sju och är klarvaken, som på julafton eller på ens födelsedag ungefär, toppen. Jag kunde inte, hur mycket jag än försökte, att somna om så det var bara att gilla läget och stiga upp i ottan.

Syrran som låg däckad som en klubbad säl på en madrass på golvet och såg ut som en varm måltavla, så jag kröp ner i hennes säng och kollade på Jims värld tills det blev liv i resten av folket någon timme senare. Davids syrra anlände väldigt punkligt och vi kom till flygplatsen mer än 20 minuter innan incheckningen ens öppnat. Och tack å lov för det säger jag bara för jag har aldrig varit med om något krångligare! På internet hade det stått att vi skulle få visum på flygplatsen, men väl på Arlanda visar det sig att Apollo inte ens har en egen disk där, och ingen annan hade en aning om var vi skulle få våra visum. Duktiga Måne som har suttit och planerat och läst på ordentligt blir smått hysterisk över detta faktum. Utan visum = ingen semester. Det slutar med att vi ringer till Apollos huvudkontor som långt om länge förklarar att vi kommer att få våra visum på själva flygplanet. Hur tusan skulle vi veta det? Och man vill ju knappast chansa… Usch säger jag bara.

Nåja, vi kom på flyget i alla fall och det gick väldigt bra, maten på själva flyget vart man ju lagom besviken på, men det kom ju knappast som en överraskning. Själva resan gick förvånansvärt fort och vips var det dags att landa.

När vi skulle gå av flyget gjorde man det mitt ute på planen och var tvungen att åka buss in till själva flygplatsen. Hettan när man klev ur planet var extrem. Tänk er den varmaste dagen i juli här i Sverige, och sen ställer du dig i den där varma fläkten som kommer när man går av bussen, och sen stannar du kvar där. Helt otroligt.

Det tog över en timme att komma igenom alla kontroller (det var något strul i Ryssland så typ 5 plan hade landat samtidigt så köerna var enorma, dessutom var det, självklart, strul med vår kö och alla andra rörde sig utom vår). Väl ute i hettan igen var vi tvungna att hitta rätt buss som skulle ta oss till hotellet och jag säger då det, tacka fan för att det var AC på bussen. Det var t.o.m. så att man frös.

Reseguiden var dansk så det var lite svårt att förstå honom, David hade nog svårast för det, men han var jättetrevlig och hjälpte oss alla med incheckning på hotellet och kollade så att allting gick bra innan han åkte vidare.

Hotellet var verkligen jättefint, vi kunde inte låta bli att fotografera enrén, och av någon anledning luktade det kinamat(?) i lobbyn. Lägenheterna vi hade var också jättefina (med underbar, underbar AC) och så låg dem i utkanten av området så det var en bit att gå. Okej, det tog kanske 5 minuter max, men det kändes så mycket mer i 40-45 graders värme kan jag lova! Innan piccolon kom upp med vårt bagage sprang jag och Emelie runt i extas i våra lägenheter, som låg mittemot varandra, och David och Robin bara suckade och tyckte att vi var dumma i huvet. Det kan nog ha verkat så utifrån.

När vårt bagage anlänt började vi känna hur det kurrade i magen och bestämde oss för att gå ner och spana in buffén man ingick i All inclusive. Maten var… god, men väldigt annorlunda. Det fanns en hel del att välja mellan som tur var. Desserterna ska vi inte tala om, vissa var väldigt goda, men andra smakade absolut ingenting. Jag förstår inte hur de kunde laga något som inte smakade någonting överhuvudtaget. Skillat.

Efteråt tänkte vi gå ner till stranden, dåligt val. Halvvägs dit blir vi indragna i en parymbutik, och jag säger bara det, deras gästvänlighet är faktiskt lite obehaglig och jag kunde inte låta bli att hela tiden tänka Vad är haken? (Jag visste ju förstås svaret på den frågan.) Killen bjöd oss dessutom på te och försökte pracka på oss en massa massa saker, vi fick faktiskt varsin miniflaska som present av honom. Jag kände mig väldigt illa till mods när vi satt i en okänd mans butik och drack te (för vi vågade inte tacka nej heller) och jag är oerhört imponerad, och förundrad, över att vi lyckades ta oss därifrån långt om länge, men utan att ha köpt något.

Jag kan ju med lätthet säga att vi var alla överrens om att det var dags att gå direkt tillbaka till våra lägenheter. Vi hade utforskat tillräckligt för den kvällen. Istället satt vi uppe och spelade Kasina resten av kvällen tills jag höll på att somna på bordet…