En sista kyss

Mörkret föll sakta. Solen lyste som en gyllene strimma över horisonten och färgade himlen djupt röd. Trädens beniga skuggor sträckte sig långa över marken och gav skogen ett dystert intryck. Vinden fick de nakna grenarna att rassla hotfullt och med en rysning drog hon den långa kappan tätare kring kroppen och ökade på stegen. De vissna löven krasade under hennes fötter för varje steg hon tog. Det brände bakom ögonlocken och en ensam tår rann ner över hennes bleka kinder. Hennes långa blonda hår fladdrade glamoröst i vinden. Hon vände sig sakta om för att se solnedgången en sista gång, innan hon med tunga steg fortsatte djupare in i skogen.

Hon mindes hur hon brukade leka här tillsammans med sin syster för många år sedan som barn, de hade haft ljusa klänningar och blommor i håret medan de sprang bland vitsippor med bara fötter. Livet hade varit så mycket enklare då.
   Himlen hade blivit mörkare nu, solen hade gått ner helt. Så här djupt in i skogen hade hon aldrig varit ensam förut. Hon skymtade den gamla bron lite längre fram och gick målmedvetet emot den med tunga steg.

Den gamla träbron hade byggts över en stor bergspricka för över sjuttio år sedan, då var den ett av de få sätten att ta sig över till andra sidan, men nu var den murken, täckt av mossa och till stor del glömd av allmänheten. Som barn hade de varit förbjudna att vara i närheten av den, men hade trots det ofta lekt där.

Bron knarrade hotfullt när hon satte sin fot på den. Hon tog ett djupt andetag och började sedan gå ut på den. När hon nådde fram till mitten av bron stannade hon och lutade sig över räcket; djupt där nere i det dystra mörkret skymtade hon vissna löv och stenar. Varenda rörelse hon gjorde ekade i sprickan när hon försiktigt klättrade upp för att sätta sig på räcket.

Himlen hade förvandlats från förgätmigej blå till mörkt djupblå och de första stjärnorna hade börjat lysa upp himlen, som vakande ögon från skyn.

Hon tänkte på sitt liv. På hur allt hade varit så bra för bara några dagar sedan, hon hade varit så lycklig. Om bara några veckor skulle hon ha stått som brud i kyrkan med den man hon älskat högst av allt på jorden. Men så blev det inte.

Tårarna började rinna ner för hennes kinder när hon tänkte på det, ögonblicket som förändrade hennes liv för alltid.

Dagen hade börjat hur bra som helst, hon hade precis varit på sjukhuset och fått underbara nyheter; efter nästan ett års försök hade hon äntligen lyckats blivit gravid. Hon nästan skuttade ut från huvudentrén och kunde inte låta bli att le åt tanken på Linus min, när hon äntligen skulle få berätta den underbara nyheten.
   Hon nynnade högt för sig själv medan hon väntade på att han skulle hämta upp henne, från början var det tänkt att han skulle följa med henne, men var istället tvungen att jobba över.

Solen strålade mot henne och hon tänkte på hur underbart livet var. Snart fick hon se den blåa Audin rulla in på parkeringen och hon såg hur Linus ansikte sprack upp i ett leende; han såg direkt på henne vad resultatet hade visat. Han tog ett skutt ut ur bilen och kastade sig i hennes armar. De stod där en lång stund och bara omfamnade varandra och njöt av stunden.

   Väl inne i bilen föreslog Linus att de skulle titta på bröllopstårtor, bröllopet närmade ju sig med stormsteg. Hon nickade med ett leende, som svar på hans fråga, och han körde ut från parkeringen. De körde ut på den välbekanta vägen mot stadens enda konditori. Vädret hade inte varit såhär fint på flera dagar; solen lyste klart på den molnfria himlen och temperaturen var varm och behaglig.

De kom fram till en korsning med stopljus, det slog om till gult och Linus tryckte på gasen för att hinna förbi innan det slog om till rött. Då hände allting plötsligt och lika snabbt som ett pistolskott. Skrik från panikbromsande däck. Skräckslagna flämtningar och hon såg hur Linus slängde armarna för ansiktet. Hon hann inte ens reagera innan hon hörde en öronbedövande smäll och kände en extrem smärta i genom hela kroppen. Sedan blev allting svart.

När hon vaknade var hon öm överallt, hon försökte resa sig upp och märkte hur hon hade dropp i armen och var klädd i vita kläder. Ett oavbrutet pipande hördes från ena hörnet av rummet och den starka taklampan bländade henne. Hon låg i ett sjukhusrum. Hon såg sig om med stora ögon, det bultade i huvudet och hon kände att hon var tvungen att lägga sig ner igen. Då såg hon en äldre kvinna sitta på en stol bredvid sängen. Hon såg väldigt dyster ut.

   "Var e...?” Men innan hon hann avsluta meningen hyschade den gamla damen henne. "Ligg stilla, lilla vän. Jag ska hämta läkaren och berätta att du äntligen har vaknat.” Med snabba steg lämnade hon rummet med hennes klackar ekandes efter sig.

Hon hann bara kasta en snabb blick genom rummet innan en vitklädd läkare, följd av en sjuksköterska och den äldre damen, kom in i rummet. Läkaren satte sig ner på lilla trästolen bredvid sängen.

   ”Hej, mitt namn är Niklas Lind.” sa läkaren lågmält. ”Hur känner du dig? Vet du var du är någonstans?” Hon nickade.

   "Kan du minnas varför du är här?" fortsatte Niklas i samma låga ton.

   ”N-nej, inte riktigt... jag..." Men då plötsligt mindes hon, bilkraschen. En ilning for genom ryggraden, hon kände sig alldeles kall inombords och blev med ens klar i huvudet.

   "Var är Linus?” frågade hon med hes röst. Halsen ömmade och hon svalde hårt. Sjuksköterskan kastade en snabb blick mot läkaren. Hon såg på honom att han inte riktigt visste hur han skulle lägga fram sina ord. Han lade sin han försiktigt på hennes och sökte hennes blick, men innan han hann säga något ryckte hon tillbaka sin hand. Hon satte sig upp alldeles för fort så att blodet susade i öronen och huvudet kändes som om det skulle sprängas. Med gäll röst nästan skrek hon; "Var är Linus?!”

   ”Lilla vännen, lugna ner dig. Lägg dig ner igen.” Han hjälpte henne ner mot kuddarna, och satte sig sedan ner igen. Hon kände hur hjärtat började slå fortare. Hur hon blev alldeles torr i munnen. Tårarna började bränna bakom ögonlocken redan innan läkaren öppnat munnen igen.
   ”Jo, det var ju en väldigt svår olycka ni två var med om och…" Han tvekade i en sekund. "Linus avled i ambulansen på väg till sjukhuset.”

Det kändes som om hela rummet började snurra och hon började sjunka igenom sängen, igenom golvet. Om hon inte redan legat ner hade hon fallit ihop. Hon kunde inte få fram ett ord. I ett par sekunder låg hon som paralyserad. Världen gick inte längre ihop. Tårarna började rinna okontrollerat ner över hennes likbleka kinder. Hon skakade i hela kroppen och var knappt medveten om vad doktorn sa till henne längre. Men när hon hörde ordet ”missfall” falla över hans läppar kände hon en hård stöt i magen och kom tillbaka till den grymma verkligheten för en sekund, innan allt blev svart igen.

Hennes ögon svämmades över av tårar och hon började snyfta ohämmat där hon satt på bron, uppfylld av minnen. Hon såg upp mot stjärnorna och gav ifrån sig ett hjärtskärande skrik.  När hon blundade såg hon Linus likbleka ansikte framför sig, hur han låg där nerbäddad i kistan. Han hade varit så vacker där han låg i sin oåterkalliga sömn. Så fridfull.

   Hon mindes hur hon gett honom en kyss och hur kalla och hårda hans läppar hade varit mot hennes. En sista kyss. Hon kände sig svimfärdig när hon tänkte på det. Aldrig mer skulle hon få hålla om honom, röra honom eller få skratta tillsammans med honom. Aldrig mer.

   Hon satt där orörlig hela natten, uppslukad av sin sorg. Hon började känna sig utmattad och tårarna verkade aldrig ta slut. Stjärnorna slocknade en efter en och himlen började åter igen ljusna ovanför henne.

Hon såg upp mot himmelen en sista gång. Hennes bleka händer höll krampartat om räcket. Hon lät en sista liten snyftning undslippa henne medan hon, med ett svagt leende på läpparna, tänkte:
Vi ses snart.

Sedan släppte hon taget om räcket. Hon kände hur vinden tog tag i hennes hår och hon kände sig äntligen fri. Fri från all sorg. Fri från allt. Hon kände sig till och med lycklig en kort sekund, innan marken stoppade hennes fall.

Löven färgades röda av hennes blod och allt var stilla. Fåglarna kvittrade svagt och solen syntes som en gyllene strimma över horisonten, då den åter igen skulle resa sig över himlen som om ingenting hade hänt.